saraeng

Hej jag heter Silla och jag är söt!!!!

Dock är jag tveksam på hur länge hon får behålla sina nio liv. Hon bor ju som bekant hos min bror och jag kan säga att hon gör allt annat än föreklar hans vardag. Klöser på högtalarna, härjar på nätterna och är allmänt dryg. Dessutom vägrar hon gå ut när det är kallt ute, så hon är hyffsat rastlös. Men söt är hon i alla fall, det är ju alltid nått Johan!

Såhär i juletid är det många blogglovers som skriver om traditioner kring jul. Mycket trevligt att veta hur alla andra firar jul, man brukar ju i regel inte vara med några andra än sin egna släkt på julen. Förutom förra året då jag och tomten gjorde ett litet gästspel hos Wallins. Hur som haver så började jag tänka på en grej i min släkt. Tillåt mig berätta om det Lidénska fenomenet "barnbordet".
Skulle tro att det föddes någon gång på 80-talet när släkten utökades med barn, barnbarn och syskonbarn. Min släkt är ganska stor. Själva stommen var mormor och morfar, sen kom fyra småjänter som växte upp och skaffade egna familjer. Sammanhållningen är total och alla dop, jular, påskar, stora födelsedagar mm ska firas med alla närvarande, enda giltigt förfall är egen begravning. Åtminstonde var det så förr bör jag tillägga.

Nu till barnbordet. Det uppkom alltså ett vuxenbord och ett barnbord då det begav sej. Alla barn ( ca 10 st) placerades vid detta barnbord. När jag blev lite äldre insåg jag denna uppdelning och längtan efter att komma till vuxenbordet växte och växte. Jenny, den äldsta av alla kusiner fick sätta sej där först av alla om jag inte missminner mej. Sen fortsatte det med Elin, Johan, Tomas, Emil och Madde (ska tilläggas att de äldre vid vuxenbordet ramlade av pinn i ungefär samma takt, alltså blev platser lediga) Således borde det varit Erik som stog på tur. Efter Erik kom jag. Besvikelsen var stor när jag år efter år väntade på att Erik skulle uppgraderas men till slut insåg att det inte skulle hända. Resultatet är alltså att vi är fyra styckna som fortfarande sitter vid barnbordet och skäms. Om vi har tur ibland så behövs bara ett bord och då får vi sitta med dom vuxna. Det är lite skrattretande ibland när mamma säger "Sara, duka barnborde" och vi som sitter där är 23, 22, 21 och 16... Väntar fortfarande på en hedersplats vid vuxenbordet!!

Sitter här i min ensamhet och inser det oundvikliga. Fan vad min blogg var mycket roligare förr. Kollade in det jag skrev förra året vid den här tiden. Jag var fantastisk! Med åldern försvinner humorn! Så är det. Satt och kollade i kalendern för nästa år på jobbet, bläddrade fram till april och såg det fruktansvärda: Sara fyller 23! Det känns inte okej. 22 är en bra ålder, inte gammal och inte ung. Men 23, två tre, det är inte ungt, det är gammalt! Appropå ålder. Anders, min kära kära vän och gamla arbetskamrat har en fru som är adopterad från Colombia. Hon var där förra månaden och fick då veta att hon är ett år yngre än vad hon trodde. Hur bra skulle inte det va!? Jag skulle kunna äta ett kilo tomater för att få vara 21 igen! Och vi alla vet ju vad jag tycker om tomater!?

Nu jävlar ska jag njuta av att vara 22 i nästan 5 månader till! Sen är det över...
 














Här var det meningen att det skulle vara massa bilder från min ungdom men min dator fattar inte det så då skiter jag i det!!!!!