saraeng

Nu i helgen håller min mamma på att flytta. Från Gruvberget och in till en lägenhet i stan. Trodde i mitt naiva sinne att denna dag aldrig skulle komma. Men nu när den är här kan jag inte låta bli att känna en viss sorg. Som tur är så är det min bror och hans flickvän som ska köpa det.
Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år. Då flyttade jag till Uppsala och bodde i ett studentrum på 7,5 kvm. Det var inte mitt hem. Mitt hem var fortfarande hemma på Gruvberget hos mamma. Det var först för två år sen när jag och Petter köpte vår lägenhet som jag fick ett eget hem. Men jag har inte sett huset som ett mindre hem för det. Jag har alltid trott att mitt rum ska stå kvar och vänta på mig. Jag vet att det inte är realistiskt att tänka så men det har varit min plats. Jag har hört hemma där. Nu har jag inget hem att komma hem till. Jag vet att jag alltid kommer vara välkommen, men inget kommer vara mitt. Jag kommer i fortsättningen vara gäst i mitt eget hus, och det kommer kännas konstigt en tid framöver. Samtidigt känner jag mig glad för Emil och Ingalill som kommer få ett eget hem, och förmodligen ta mycket väl hand om mitt hus. Det känns som att vända blad och börja på ett nytt kapitel. Ingen kommer veta hur mycket jag och Natalie slet när vi målade om mitt rum till vinrött, och det blev bordellrosa. Eller när vi tjejer stog vid pianot och sjöng "I know him so well" tills våra strupar blödde. Eller att den röda fläcken på golvet är nagellack som jag råkade spilla ut när jag var 13 och trodde det var snyggt med rött nagellack. Jag vill inte vara bitter, jag vet att det låter så. Men det är sån konstig känsla detta. 

Jag kan inte låta bi att tänka på hur det hade varit om allt hade blivit som det skulle.